Andrea & Lisa

Var sista kvall i Lovina var fin. Vi satt pa stranden med Meg, Megan och typ tio indonesiska killar varav halften hette Potto och spelade gitarr och sjong. Eller, de spelade och vi sjong mest. Alla var sjukt musikaliska iallafall. Alltsa verkligen alla kunde spela riktigt bra! Imponerande. Dock var det bara tva som pratade engelska, och kanske inte helt perfekt direkt. Men det var en upplevelse, haha.

Vi befinner oss nu, efter manga om och men i Yogyakarta pa Java. Det hela borjade i forrgar nar vi satte oss pa en minibuss till Gilimanuk, dar den stora bussen skulle mota upp. Ingen vantetid, var informationen vi fatt. For er som inte besokt den sa kalalde busshallplatsen i Gilimanuk kan vi beratta att det kanns som att man sitetr mitt ute i ingenstanns. Ungefar. Sa. Dar sitter vi, bussar kommer och gar men var vantan bestar, typ. Regnet oser ner och vi ar de enda turisterna sa langt ogat kan na. Engelskakunskaperna finns, men ar begransade. Sa, efter tva timamrs vantan kommer var buss. En buss som visar sig vara kalasfin, med fallbara sovsaten, filtar, kuddar och varsin croissant-bulle. Pa bussen ar dock inte engelskakunskaperna begransade. De ar obefintliga.
Trots snurriga vagar och ett evigt tutande sover vi gott, tills bussen plotsligt stannar. Det ar dags for the free meal. Vi forsoker fa fram hur lange bussen kommer att sta dar, vi vill ju inte missa den for nu vet vi verkligen inte vart vi ar, men utan att lyckas. Sa vi bestammer oss for att halla koll pa nagra av vara medpassagerare under maltiden. Maltiden tar plats i en enorm restaurangliknande byggnad dar man star pa ko for att plocka mat fran en buffe. Vi ar som apor pa zoo. Inte en blek manniska sa langt ogat kan na. Efter maten gar vi ut, for att ha koll pa bussen. Nar den skall ga kommer chaufforen fram till oss, petar pa Andrea och pekar pa bussen. Det var all kommunikation som vi lyckades med under resan.
Sjutton timmar efter att vi lamnat Lovina ar vi framme i Yogyakarta. Tror vi. Det ar lite osakert, men en av vara medpassagerare lyckas klamma fram ett svagt Yogyaaa, sa vi gar av. Vi har ingen aning om vart vi ar eller vart vi ska. Fortfarande finns det ingen som talar engelska. Lisa lyckas fa en taxigubbe fran bussforetaget att forsta ordet hotel, han borjar snacka pa indonesiska och sager ett namn pa en gata. Vi bestammer oss for att aka med. Vad annars kan vi gora?
Tillslut hamnar vi Marliboro, gatan nummer ett har om vi forstatt ratt. Efter att ha vandrat en bit med vara ryggsackar och ratat typ tio hotell bestammer vi oss for Nuri Losmen. Dar har vi nu sovit en natt i ett kalt men rent rum innehallandes tva sangar och en bordsflakt. Vi har toalett och en knepig dusch, men till var forvaning inget handfat. Det kostar 50 000 rupiah per natt for oss bada. Det ar typ 20 kr per person. Helt okej deal.

Sa. Lite om Yogyakarta. Har finns det mesta. Manga cykeltaxis och mycket batik. Men aven en del specialiserade butiker. Hittills har vi sett en butik som enbart salde olika typer av post-it-lappar, en som salde dorrhandtag och en som salde skal till mobiltelefoner. Hittills gilalr vi Yogya, aven om vi nog trodde att det skulle finnas lite mer att se.

En sak vi kommit fram till ar att vi borde kanna oss otroligt vackra i dethar landet. 70% av alla ganger vi blir tilltalade sager manniskor saker i stil med you're beautiful. Uppenbarligen har folk har bra smak eftersom de tycker att vi ar sa snygga!

Idag har vi varit pa en tur till tva tempel. Ett buddhisttempel som heter Borbotur och ett hindutempel som hette nagot i stil med Parandam. Otroligt. Verkligen haftigt att se.

Sag i kommentarerna att nagon efterfragade fler bilder, ochj det lovar vi att lagga upp sa fort vi hittar en dator dar tar mindre an 5 minuter att logga in pa sin mail.

Lisa & Andrea